Just hemkommen från Stockholm fick jag ett samtal från Sunne kommun om jag ville blogga, och skam till sägande vet jag inte riktigt vad det innebär. Men jag sa ja, och här sitter jag nu i mina andra åtaganden för att få ordning på det jag egentligen sysslar med.
Jo, jag har en del att stå i trots att jag gått i pension enligt ”sadistiska centralbyrån” för lääääänge sedan. Redan 1986 fick jag min ”första pension” den så kallade tjänstemannapensionen som man får efter 20 år som statligt anställd dansare när man uppnår den enorma åldern av 41-45 år. Nu vet jag inte om samma regler gäller, men då var det så. Har man varit anställd på Operan, Svenska Riksteatern eller andra statliga institutioner så får man lämna sin plats åt andra, det vill säga gå i pension. Och tur är väl det, för vem vill se en åldrad kropp i trikåer?
Efter 20 år som centralfigur i Cramérbaletten lade jag balettskorna på hyllan. Cramérbaletten las också på hyllan då ”flaggskeppet” lämnade arenan. Svenska Riksteatern valde att lägga ned Cramérbaletten, vilket vållade proteststormar över landet. Riksteatern förfogade då över både Cullbergbaletten och Cramérbaletten, men här såg man chansen att spara och då fick den ena ensemblen gå. Man ansåg att det var ett lämpligt tillfälle.
Ja, vad gör en gammal dansare? Tummarna har inte rullats än i alla fall! Då min fader också var premiärdansör (på Kungliga Operan i Stockholm) hade jag ett målande exempel på hur jag INTE ville sluta mina dagar. Han var firad stjärna, men när hans dagar på Operan var slut försvann han i glömska och dog i blödande magsår, skilsmässa och alkohol 58 år gammal. Tragiskt.
Jag hade i tidig ålder bestämt mig för ”att så länge kroppen fungerar, vill jag uttrycka mig kroppsligt med dansen, men när kroppen inte vill längre vill jag uttrycka mig verbalt.” Och tänk, så blev det + lite till. I dag ser jag tillbaka på ett artistliv som givit mig mycket mer än jag vågat hoppas på. Efter att ha varit firad balettstjärna med en hel ensemble uppbyggd runt mig, hade jag turen att arbeta med Astrid Lindgren i 10 år. Staffan Götestam, som hade huvudrollen i långfilmen ”Bröderna Lejonhjärta”, var hennes favoritregissör. Han har i åratal satt upp hennes sagor på teaterscener landet runt. Jag arbetade som regiassistent, konstnärlig ledare, koreograf och skådespelare i alla uppsättningar under 10 år. Ett stimulerande och givande arbete.
80- och 90-talet var fyllt av nya utmaningar. Jag gjorde galaföreställningar både inom och utom Sveriges gränser, det vill säga regisserade. Regin hade för mig blivit mer och mer det väsentliga. Koreografin tilltalade mig också, men dansens ”underbara värld” har jag dedikerat åtskilliga timmar och år, så det har för tillfället fått stå till sidan för annat. 1991 blev jag ceremoniell rådgivare och regissör för Karolinska Institutets högtider. Promoverings-, installations- och examenshögtider avlöser varandra under året och det är nu en viktig och stor del av mitt nuvarande arbete och liv.
Detta var en kort introduktion av mig själv. Vill du veta mera om mig föreslår jag att du går in på min hemsida http://www.terjethoresen.com/.
